Horka och dom andra hästarna

​

​

Den här stålgrå hårdingen som jag försöker mig på en bakdelsvändning med på bilden fick vara med om något riktigt spännande en gång.

Jag brukade arrangera bete för ett mindre gäng hästar på sommaren på ön ni ser i bakgrunden.

​

Jag satte upp elstängsel och där fanns en liten bäck som flöt igenom samt en liten skogsdunge. Inhägnaden gick ned till havet också.

Här är ett hörn.

​

Härligt var det! Jag tog dit hästar som jag kunde låna att ta en liten tur med ibland. Den aktuella sommaren hade jag två ston och en "hingst". Stona var Rolökkes Opiat, en liten söt dam av rasen New forest, en annan dam, betydligt större av rasen Dansk halvblod (tror jag?) som hette Mary Lou. Mary Lou var stor och kraftig och påminde mer om en riddarhäst än en vanlig ridhäst. "Hingsten" var Horka, klapphingst till hälften kastrerad.

Horka

Världens längsta ben, stor som ett höghus, vig som en apa och snabb som ett lokomotiv. Och en stor portion humör!

Den här röda varelsen kom från Ryssland, han var av rasen Orlovtravare.

​

Horka, Mary-Lou och Opiat levde i frid och välmående nede på mitt sommargärde. Då hör Soldies ägare av sig och ville ha med honom på betet. Ingen bra ide tyckte jag som då var ca 13 år gammal och gjorde klart för honom, trots att han var polis, att nej låt bli att köra dit Soldies.

"Men han låter ingen trampa på sig sa han, Horka var inget hot...

​

Morgonen därpå var det kaos, följande hade skett:

Soldis hade blivit utkörd till gärdet, insläppt till Horka och stona. Staketet var nedrivet, Horka och tjejerna var kvar men Soldies var borta. Vi letade och letade och ögonvittnen hade sett en grå häst blivit jagad av en stor röd i riktning mot skolan.

Soldies hittades i skolans cykelskjul, blodig och förnedrad.Det hänger en annan berättelse ihop med denna, en ganska utlämnande, men hysteriskt spännande och rolig. Högst otrolig, jag skäms men den är för bra för att inte komma med.

​

​

Första gången jag mötte Horka var en strålande vinterdag. Jag och tre jämngamla tjejer cyklade på den isiga vägen en bra bit från Mestervik i Malangen till en bondgård utmed rv 858 öster om Mestervik. Tjejerna som var bofasta i Mestervik berättade om denna stora, vilda häst som ibland blev väldigt arg. Det hela var så spännande och skrämmande så hälften kunde räcka. Och när dom berättade om ägaren var han inte mindre skrämmande han. Vi knackade på, ut kom bonden och han hade lika stor pondus i hela sitt väsen som tjejerna pratat om.

Han sadlade hästen efter att han hämtat en apelsin. Apelsinen var nyckeln till hästens hanterbarhet visade det sig. När hästan bitit i sig den saftsprutande apelsinen skulle han vara snäll en stund sa han.

​

Åh himmel, hoppas det finns mycket apelsiner var min tanke. Och vem fick rida först? Jag såklart! Upp fick jag hjälp, för det var väldans vilket höghus detta var! En sliten sadel och slitna tyglar, höghuset började röra på sig och det knastrade i isen när dom långa benen tog spjärn med broddarna för att få fart. Och fart blev det, helt otroligt vad denna häst kunde trava fort. "Han är en russisk travare" sa bonden med ett leende. Dom är ju riktigt trevliga båda han och hästen tänkte jag. Iväg bar det, fort gick det, bil mötte vi och lite tumultartat blev det. Men det gick bra. Han var lite ostyrbar, envis, stark och ... himmel vad hög! Jag var livrädd för den hårda isen där nede på vägan skulle kunna göra hemskt ont!!!

​

Ny apelsin, ny ryttare och sedan slet han av sadeln från hästryggen. Vi väntade med det stora vackra djuret vid vägen en stund så ropade han dit oss. Horka ville inte gå, strök öronen bakåt och gläffste. Sedan travade han ned till bonden med mig nästan på släp. Bonden fick fram en sele och en släde, satte hästen före och oss på släden och daskade till hästen i röva. Jag trodde han skulle köra!!! Det fanns liksom ingen broms märkte jag, alla skrek, hästen travade så fort att svansen piskade mig i ansiktet och jag kände vindpuffar från bakbenen. Hej och hå vad det gick undan på isen!!!

Hoppas inte vi möter bilar!! Det gjorde vi, men hästen löste det bra. Man märkte direkt när vi skulle svänga att han kunde detta, han gck i sidled med släden så elegant runt så det blev perfekta svängar. Vi kunde vända mitt på den smala vägen!

​

Och sedan iväg igen. Bromsa var han inte så villig till, men efter ett tag gick det bättre. Den här dagen av skräckblandad förtjusning är ett av mina häftigaste minnen från barndomen! Tack Horka! Och tack Per-Steinar!! Vet du att du gjorde ett starkt intryck på mig! Och även min adoptivmamma?? Hon sa att om hon inte vore gift och var lite yngre så skulle hon gå fram och tillbaka på vägen där ute vid din gård för att hoppas att du ville gifta dig med henne!!

​

Horka finns numera i digital version på Second Life. Länk längre ned där du kan följa min Second life blogg!

​

​

​

​

​

​

https://racyrazor.blogspot.com/2021/11/

​