Flyulykke på Langnes, TOS 1973

​

 

Tidningsurklipp

​

Detta skedde när jag var liten. Jag minns inte händelsen i sig men jag minns flygmaskinen mycket väl.

​

En natt fick jag rymma hemifrån. Jag minns inte vilken ålder jag var i men elva. tolv, tretton kanske?

​

Jag var rädd för min adoptivmamma som hade fått ett raseriutbrott mot min fosterpappa och hon var dessutom full. Det fanns tre ställen som jag regelbundet rymde till, ridskolan, flygplatsen och holt försökstation (Tromsö universitets avdeling for arktisk marinbiologi).

​

Denna gången blev det ridskolan. Jag gick genom skogen, rakt norrut på ön. Där fanns en fin stig som gick ned till ett bostadsområde som låg nordost om ridskolan. Jag gick genom bostadsområdet, ned till strandkanten (fjära på norsk haha).

Så gick jag efter strandkanten så jag hade havet på höger sida med vågornas härliga ljud. Fiskmåsar hördes och det luktade salt. När jag gått en bit började jag kika uppåt vänster mot ridskolan som låg en bit från strandkanten. Mellan ridskolan och mig fanns ett ganska platt områda som vi brukade ha som ridbana, sedan gick det stigar lite åt alla håll därifrån och en grusväg uppför sluttningen mot stallet.

​

När jag kikar uppåt ser jag svansen på en flygmaskin.

På svansen är det ett vitt kryss på röd botten, resten av maskinen är vit och hemskt trasig....

​

Det syns att det brunnit i den för det är svart sot ut från fönster och dörrar och vingarna ligger bredvid. Den ligger på magen och ser hemskt trasig ut. Jag grips av en isande skräck, vad har hänt?

​

Har den störtat? Varför är det så tyst? Inga sirener? Men jag hör ju måsarna? Jag får en overklighetskänsla som nästan förlamar mig, jag känner att benen vill vika sig. Jag kämpar mig upp genom det höga gräset i den lilla branta slänten innan man kommer upp på platt mark. Jag börjar springa mot flygmaskinen, inser mer och mer att den verkligen ligger där, den är verkligen trasig och kag kan komma att få se de mest fasansfulla syner.

​

Jag skakar, flåsar, vinglar men springer. När jag närmar mig ser jag det jag inte vill se, en kropp. Jag faller, reser mig, skakar ännu mer och fortsätter mot planet. Det kan väl inte explodera? Det verkar ju ha slocknat?

​

Kroppen ligger där, jag kan inte springa mer, börjar gå för att inte ramla ihop, stirrar på kroppen... Den har inget huvud... Jag vill kräkas. Den har overall på sig.

​

Det stickerut halm

​

Det är en docka! Jag stannar till ett ögonblick, går vinglande och skakande fram till maskinen, lägger handen på den. Den är kall.

​

Jag går in i den, allt stinker bränt, det har uppenbarligen varit en brandövning.

​

Stolar fattas, det ligger en handväska på en stol. Jag tar med den hem.

​

Ingen tror mig när jag kommer hem, inte ens när dom får se den brandstinkande väskan. Dom är mer intresserade av att banna mig för att jag flydde hemifrån.

​

Jag låser in mig på mitt rum.

​

Jag går igenom händelsen igen och igen, och somnar till minnet av när jag satt i timmar framför flygmaskinen och försökte bearbeta händelsen.

​

Händelsen fick till följd att jag plågades av hemska mardömmar om flygolyckor i många år, ända till nu får några år sedan. Då tog jag mod till mig, åkte till en segelflygskola och började ta lektioner. Då avtog mardrömmarna.

​

Tidningsutklipp med bra bild:

https://www.itromso.no/nyheter/i/vOaBML/katastrofekveld-i-tromso

​

Info om maskinen och olyckan:

www.baaa-acro.com/crash/crash-convair-cv-640-tromso

​

​

​

​

​

​