 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
En brutal berättelse om hur Staten utnyttjat en människa under flykt och katastrofer. För sin egen vinnings skull och samtidigt offrat ett helt liv. En reflektion: En möjlig orsak till att jag blivit behandlad såhär? Jag kommer ju in på något kontor, någon myndighet. Vädjar om hjälp. Är rädd, stressad och definitivt arg över att myndigheterna kan släppa saker så långt så det går ut över oskyldiga. Jag står där och "anklagar" den jag möter. Den tar det personligt.. Men jag kommer ju dit för att möta myndigheten och vet ju inte vem jag möter i rollen att ta emot mig. Så från min sida är det inte personligt. Men dom kanske tar det så? Och får känslan av att behöva vara grinig, hånfull, förnedrande och därmed stoppa mina möjligheter att få hjälp? Är det så det går till när någon ber om hjälp? Jag menar det borde ju finnas fler än jag som ber om hjälp i nödsituationer? Vilka personer sätts på poster där utsatta möter dom? Som utsatt i en sådan situation slutar man gråta, man fylls till slut själv av hat. Hat mot hatet så att säga. Man behöver hjälp, ber om hjälp och får bara ytterligare att problem på halsen. En hatisk människa man måste komma runt på något sätt för att bli hörd. Ett avgörande stort möte Det hölls ett stort möte (ett av flera då) med polis, xets övervakare, sociala myndigheter osv. Där bestämdes det att Xet skulle få "jobba" på kenneln och då skulle även jag få sicialbidrag under tiden jag förhoppningsvis fick starta upp kenneln riktigt. Dom motiverade det hela med "tänk vad mycket du kommer få gjort på kenneln". Jag ville inte men kände det som att det kanske var ende chansen för mig så jag gick med på det. Dom som bestämde på mötet höll inte löftet Det höll inte länge, i perioder lyckades dom dock styra upp det hela men så blev det katastrof igen. Dom släppte kontrollen därför kunde Xet och hans kumpaner göra vad dom ville. Dom drack, tog narkotika, gjorde inbrott, sålde stöldgods och jag blev fiende till dom när jag ringde polisen och sa att det fanns stöldgods att hämta i mitt hem. Men å andra sidan blev jag fiende till alla instanser i samhället där jag sökte hjälp när jag var utan pengar, inte vågade gå hem, var orolig för djuren och till slut började kräva att dom skulle ta gänget därifrån.
Jag fick äta det jag kom över, ofta slaktavfall som jag fick till hundarna. En del av det kunde inte tuggas av människa dock. Jag fick fly för mitt liv, i det jag gick och stod i. Trasiga, blöta och smutsiga kläder, sova ute, i bland på rastplatsen vid e-20 och ibland på kvinnojouren eller hos föreståndaren på "Oasen" som då fanns. Tyvärr gick hon tragiskt bort. Jag fick stryk, en gång blev jag skjuten på, jag har sett syner under dessa år som är trauman i sig och jag hade ingen kontroll över någon del av mitt liv, inte heller den ekonomiska. Skulderna växte, det blev trafikförsäkringsföreningen som utnyttjade läget mest. Bilar jag inte hade, inte ens körkort. Men som xet eller hans kumpaner använde. Mycket av detta var förfalskat men trafikförsäkringsföreningen bryr sig inte om sånt, enklast så. Nästan död, men nu kom hoppet! Jag lovades hjälp av myndigheterna att återställa livet, få bort det farliga gänget alternativt flytta/fly till skyddat boende. Jag fick beviljat hjälp från kommunen med kravet att dom skulle ha hand om min post, min ekonomi och övriga viktiga papper under tiden. Det sa jag gladeligen ja till men det skulle jag inte gjort. För nu är alla ALLA papper kastade och mitt hem har drabbats av en brand, en översmämning, ett större bedrägeri och stora skador på skorsten och trädgård efter en storm där träd föll. ALLA försäkringspapper och liknande är kastade och kommunen avsäger sig ansvaret för alla ovanstående händelser som inte kunnat lösas eftersom dom kastat pappren. Det låter otroligt men tyvärr är det den bistra verkligheten och ingen vill stå för att dom gjort fel utan jag får ta hela smällen Denna kennel har i högsta grad blivit rånad och förstörd på grund av hur myndigheterna har behandlat mig som privatperson. När jag kom hit från Nord-Norge var jag redan ganska trasig. Jag var i tonåren, hade hittat en pojkvän och skulle starta mitt liv. Långt bort från misshandel, fylla och skräck i familjen samt mobbning i skolan. Här nede i Södra Sveriga hade jag min mamma som just då var min stora idol. Med sin kunnighet om hundar, flerfaldigt titulerad i "årets uppfödare" och inte bara med EN hundras utan flera. Imponerande! Det var ju exakt detta jag ville hålla på med också och såg ju potentialen. Jag upptäckte dock väldigt snart att min pojkvän hade sans för sprit och tabletter. Han fick fler och fler vänner som jag både var rädd för och verkligen inte ville ha med att göra. Dessa var allt från "bus" till tyngre narkomaner och kriminella som sålde vapen. Ett av tilfällena med vapenhandeln minns jag tydligt. Återkommer till det. Pojkvännen började med än värre droger och blandade hemskt gärna piller och sprit. Han blev mer och mer kriminell och en lång period hade han och hans vänner min ladugård som saluhall för stulna saker. Antikhandlare besökte lagården titt som tätt, två av dem var far och son från Alingsås. Har för mig att det var något fel på benet på en av dom. Jag ringde polisen och berättade att det fanns stöldgods att hämta. Så jag blev ju gängets fiende. Men samtidigt hoppades jag, eller trodde till en början i alla fall, att samhället skulle hjälpa mig om jag var redig och ärlig. Det gjorde dom inte Istället straffades jag på flera olika sätt: Pojkvännen som jag då såg som ett x ville inte delta i ansökan om socialbidrag (eller kunde inte för han hade nog någon annan ersättning förstod jag det som) Han hånade mig när jag frågade såklart. Och varför skulle jag ens fråga? Han skulle ju väck! Han hade ju visat att han inte skötte sig. Men kriminalvårde, övervakaren, polisen, sociala myndigheters missbruksenhet osv bestämde att han skulle vara kvar för att jag skulle få några pengar. Samtidigt fick jag i långa perioder inte matpengar alls för att han skulle vara med på ansökan... Altså hur kan man göra så mot en så ung person, rätt och slätt utnyttja det ena man gör för att kunna spara in på matpengar till mig? När jag försökte ta mig därifrån, i skräck, fick jag beviljat att bo på ett motell. På samma motell hade dom placerat en del av gänget så dom kunde sova gott mellan varven dom härjade hos mig! Då skulle dom ju se när jag inte var hemma!! Hur tänkte man där? När jag tackade nej fick jag skylla mig själv att jag inte kunde sova annat än ute i skogen. Jag hade ett ställe där jag kunde ha koll på bilar och cyklar som åkte till och från kenneln. Så jag kunde smyga ned i all hast och sköta djuren så gott det gick för att sedan fly igen. Blev jag haffad fick jag stryk, hot och vid ett tilfälle blev jag skjuten på! Jag var fånge i ett levnadssätt som innebar flykt, skräck, hot och ibland svält. Jag var fiende till gänget och fiende till alla myndigheter som ju egentligen skulle kunnat hjälpa. Jag hade inga nära vänner, ingen jag litade på, ingen släkt. Xet gick in på banken, tog ut min lön som jag slitit för på flyktingförläggningen där vi var ett gäng som städade. Han förfalskade en fullmakt, förfalskningar var han bra på. Han förfalskade även recept som han tog ut och sålde narkotikaklassade preparat. Det var hans "jobb" sa han. Jag slutade jobba.. Jag blev deprimerad och hade ju inte något fungerande boende så jag överlämnade mig i socialens händer, men dom bara hånade mig. Jag var ju redan "ovän" i deras ögon. Jag fick inte socialbidrag till vare sig mat, telefon eller ström då ju lönen bevisligen var uttagen. Jag svalt, frös, var rädd och fick gigantiska skulder. Jag slutade hämta posten för jag gick ned för räkning när det kom en räkning.... Efter detta fick jag bestående men med panikångestattacker som ger mig skakningar, illamående och i övrigt ett förfärligt mående. Därav att jag sökte god man. Situationen Jag var ung och skräckslagen och förstod att här var det bara att försöka leva med att vara hatad av alla och inte ha en chans att få hjälp. Känslan var oerhört fruktansvärd. Som att leva i en grop som myndigheterna grävt åt mig och man blev tillkastad lite sopor att leva på ibland. Och så kunde dom öppna locket och håna mig för att jag satt där jag satt. Och så på med locket om någon seriös person undrade hur det stod till, alla lögner som haglade om vad jag var för en. Missbrukare fick jag höra och missbrukare har dom kört med hela vägen för att förklara för nästa myndighetsperson varför den inte skall hjälpa mig. Jag visste inte detta (och har aldrig missbrukat något i hela mitt liv) men fick reda på det "bakvägen" och har detta dokumenterat samt även inspelat utan att dom visste det. Klicka på bilden så får du höra ett klipp där den som jag tror är en av "spindlarna i nätet" utmålar mig som missbrukare gentemot sina kollegor. 
Hur detta skadat mig psykiskt Den här behandligen och det svarta tillstånd dom lämnade mig i gjorde många saker med mig. Jag tappade såklart respekten och förtroendet för alla människor. Och jag blev inbunden och rädd och vågade inte ens gå in på en buss eller i en affär i långa perioder. Jag fick panikattacker med skakningar, illamående, kräkningar och dödsångest bara jag närmade mig min brevlåda (som senare försvann helt), när jag skulle sitta i telefonköer hos grannar jag inte kände för att vädja om socialbidag, när jag såg skylten med "skara kommun" på samt i alla andra sammanhang där jag behövde konfronteras med liknande. Ni kan ju tänka er hur det gick med post som jag egentligen skulle fått och dom gånger jag inte förmådde att plåga grannar för att kunna få ringa till socialkontoret? Fundera på det en smula... Sidan är dåligt uppdaterad senaste tiden pga allt extraarbete med pumphuset/tvättstugen och reklammationen av detta. Allt bevismaterial håller på att sammanställas innan det skickas vidare till polisanmälan/stämning. Det handlar om stora mängder material som vi går igenom just nu. Ca 400 inspelningar, dom flesta med betydande bevis som skall sammanställas. 
|
| | ©Racystar | www.racyart.se |
|
Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn ständigt det onda med det goda